Förlossningen med Lisen.

Förlossningen: 
Ett par veckor innan Lisen föddes blev jag dunderförkyld. Jag och Elsa hade hängt på öppnis varje dag så det var ju inte så konstigt att jag drog på mig något från de små snorproducenterna till slut. Problemet var bara att jag aldrig blev riktigt frisk. Till slut var jag så ledsen och deppig och slutkörd och visste inte hur jag skulle roa stackars Elsa (eftersom jag var sjuk och tjock och hade halsbränna och alla jävulens påfund som man ska ha i slutet av en graviditet) att vi ringde efter Martins föräldrar. Eller jag skrev typ: "Be dom komma NU." Martin ba: "A, jag ringer dom sen." Jag ba: "Alltså, då är det för sent." Han ba: "Jaha, trodde du menade att de skulle komma imorgon?" Jag ba: "NEJ. SENAST idag." Och så ringde han och så kom dom senare samma kväll. Guld värt. I samma veva fick Elsa otroligt svårt att sova, hon skrek och skrek varje nattning, dag som natt och så vaknade hon dessutom av nattskräck VARJE natt. Hemskt. Och vi undrade hur faaan det här skulle gå? Men det verkar som att det var för att hon fattade att nu var det något stort på G, och vi hade ju läst en bok om att få syskon i vilken farmor kom och var barnvakt så hon fattade nog att det skulle hända, men hon visste ju inte vad och så hände det ju aldrig. Men när vi väl kom hem med Lisen så försvann alla de bekymren helt och hon har sovit som vanligt sedan dess och inte haft nattskräck en endaste gång sedan dess! Så skönt.

Hur som helst, Martins föräldrar var här, de hade kommit på onsdagen den 20:e och skulle åka hem igen på söndagen och när dagarna gick blev jag lite stressad och tänkte att de säkert skulle hinna åka hem innan lillan föddes. När fredagen kom käkade vi tacos som vanligt (ja, som vanligt) och jag hade slängt ihop en pannacotta också för att jag av någon underlig anledning tänkte att "Ska jag föda barn inatt ska jag åtminstone ha käkat gott och ordentligt innan!" Konstigt nog hade jag även gått och kört ett extra varv med BB-väskan, kollat så att rätt kläder låg i, packat lite till. Martins mamma sa att "Kanske att du känner på dig något trots allt?" Njä, sa jag och tänkte att det var väl inte så troligt. Ett par dagar tidigare hade en bit av slemproppen (varsågod för info) släppt men jag hade läst att det kunde dröja veckor innan förlossningen skulle sätta igång ändå. Nu när jag började närma mig due date hade jag väl dessutom så smått börjat bearbeta tanken på att gå över tiden (Elsa kom ju en vecka tidigt). På kvällen släppte dock lite mer slempropp (varsågod för ännu mer info) och jag började väl hoppas lite, men inte för mycket.

Vi gick som vanligt och la oss för sent, men det är ju som bekant ingen mening att försöka sova när man ändå plågas av halsbränna och ond tjock kropp såatte (obs, note to self: minns detta om du blir sugen på bebis och Martin inte vill/är redo) . Men i alla fall vi gick och la oss och jag kände som en molande mensvärk.No more no less. Fäste väl inte jättemycket vikt vid detta utan somnade. Vid tre vaknade jag och hade mensvärk. Som liksom återkom efter typ sju minuter. Och sen sju minuter igen. Enligt värktimern som jag hade plockat fram på mobilen. I efterhand kom jag på att jag hade sovit "oroligt" men i själva v(ä)rket var det nog snarare så att jag hade vaknat till ytligt och regelbundet av värkar. Jag skrev till Kajsa och Lovisa på Whats App att nu, nu kanske det var något på g i alla fall? Och så gick jag upp. Tänkte först att det var dumt att gå upp eftersom all sömn är värdefull,men kände att jag ville gå upp för att känna efter om det verkligen var värkar. Gick och pysslade lite, tvättade ansiktet, tog på mascara. Kände efter och undrade om det verkligen var värkar jag kände. När jag var tvungen att pausa i det jag gjorde för att "ta" värken, då tänkte jag att "Jo, det är nog värkar ändå" så då väckte jag Martin. Blir alldeles pirrig när jag skriver detta för gudihimmelen vad fantastisk hela den här föda barn-upplevelsen är. De sista dagarnas väntan, förvåningen när det äntligen ÄNTLIGEN och helt oväntat sätter igång, processen och själva födandet! För att inte tala om tiden efteråt- så UNDERBART! Hursomhelst, jag gick in till sovrummet och drog Martin i foten. Länge. Mycket. Tills han äntligen vända sig mot mig med en gest av nyvaken: "WTF?! Vad ÄR det?!" och jag ba: "Ja, vad fan tror du?!" Mitt i natten klockan fyra liksom. Kan väl inte vara det att jag bara ville tala om att jag ska gå och kissa eller. Hehe. Han gick upp, var hispig på ett uppspelt, "roligt" sätt tills jag bara: "Skärp dig!" Så skärpte han sig och packade ihop resterande innehåll till BB-väskan medan jag hade jäääävligt ont. Den här gången kändes smärtan helt annorlunda. Så himla liksom stickande och... arg? Så himla mycket mer intensiv på något vis och det sa jag redan från början och jag hade jättesvårt att helt slappna av under värkarna. Så jag gick in i skafferiet (ja, det är stort) och ringde till förlossningen och sa ungefär att "Ja hej, jag tror att min förlossning startat!" och så babblade barnmorskan och jag fick en värk och sa "Vänta,vänta" men hon babblade på och jag svarade så gott jag kunde och till slut sa hon "Men du har inte haft någon värk medan vi har pratat?" Jo, sa jag. "Men du har ju pratat?" Nja, knappt, sa jag. Och då sa hon: "Men då tycker jag att du ska ta två alvedon och ringa tillbaka när det gör ont på riktigt." Och då sa jag att det gör redan ondare än vad det gjorde förra gången! och då sa hon: "Man glömmer så snabbt."

Ridå.

Såatte. Jkjdjnakkdöjdnöföofkjooenfjoneojnwjnowoifonjfojwowoi. Tio minuter senare ringde Martin tillbaka till förlossningen och sa: "Alltså, jag tror verkligen att det är på riktigt?" Så då var vi välkomna in. Under tiden hade Martins föräldrar vaknat av vårat tassande och vi klädde väl i princip på oss allihop och åkte in relativt direkt. Vi hade lyckats gå upp utan att väcka Elsa, som vi kommit överrens om. Jag tyckte att Martins pappa körde för jävla sakta i ett nattsvart Malmö klockan fem på morgonen, lördagen den 23:e november 2013. "Fortare! Fortare!" Gastade (nåväl) jag från baksätet. Med Elsa avstannade värkarna när vi kom in, men den här gången var det som sagt totalt annorlunda. Från entrén på Kvinnokliniken in till rummet - en sträcka på ungefär 30 meter - hade jag fyra(!) värkar. Så att I´ll be damned om det inte var på riktigt! Vi fick komma in på rummet och ganska omgående kom en barnmorska som undersökte mig och jag var öppen 5 centimeter! Tyvärr glömde jag be henne säga åt den där koordinatorn som hade svarat i telefon (och tagit emot oss) att jag minsann VISST var i förlossning! SÅDETSÅ!
- Nu vill jag ha lustgas! Sa jag.
- Det ska du få! Sa barnmorskan, Säg bara till när du vill att vi ska öka dosen för det finns att ta av. När jag några timmar senare bad dem öka dosen så hade de visst redan maxat. Bummer.

Hur som helst, jag bad Martin sätta på musiken och drog i mig den första lustgasen och med den så började det konstiga - ett larm drog igång! Jag frågade Martin om han hörde larmet, men det gjorde han inte, trots att det var så högt. Jag förstod att jag hade fått ljudhallucinationer. Det jobbiga var bara att de här hallucinationerna förföljde mig genom hela förlossningen och de blev bara värre och värre. För varje gång jag inhalerade gick ett nytt larm igång och jag "vaknade" inte upp från tillståndet förrän Martin sa något. Då började min hjärna spöka ännu mer med mig så att för varje gång jag inhalerade gick fler och fler larm igång, min hjärna lurade mig att Martin sa något men jag vaknade inte upp utan det krävdes att barnmorskan sa något för att jag skulle vakna upp. Nästa gång sa först Martin något (fast egentligen var det inte han utan bara hallucinationerna) sedan barnmorskan (men det var inte heller hon) och jag vaknade inte upp och paniken växte att jag inte skulle kunna ta mig ur tillståndet men så skramlade någon med något och så vaknade jag upp. Nästa inhalering gick jag igenom alla dessa steg utan att vakna upp och något nytt krävdes för varje gång. Jag var i limbo. Jag började förstå att jag hade hamnat i helvetet och att förlossningen förmodligen skulle sluta med att jag skulle dö och när jag dog skulle det vara att jag fastnade i detta hemska tillstånd och med tusen larm som larmade och Elsas jävla ko Dragan som spelade sin melodi och att jag aldrig vaknade upp. Läskigt. Varje gång jag vaknade upp var jag så lättad. Yrade något om att djävulen DJ:ade Danzig på min röv?!?! Men jag hade bara lustgasen och kunde inte tänka mig att vara utan den.

På tal om Danzig fick vi komplimanger av vår första barnmorska för vår musik. "Vad skönt med några med bra musiksmak, man brukar aldrig få höra bra musik på förlossningar!" Haha! Den osorterade playlisten kan ni hitta här. Vi tyckte väldigt mycket om henne, hon var i Martins ålder ungefär och var väldigt bra på att låta mig testa olika positioner, stående på knä mot sängen, sittandes på en pilatesboll och så vidare, men vid sju var det ju dags för skiftbyte och då kom en barnmorska av den gamla skolan. Hon började med att säga "Idag är inte min dag!" när hon klantade sig med journalen eller något, varpå jag skrek: "SÄG INTE SÅ!!!" Haha! Från dess befann jag mig i sängen, men jag tror att jag hängde mot sängryggen lite i alla fall. Till slut sa jag att "Vi får nog tänka på den där epiduralen i alla fall!" Och så frågade de om jag ville ha den, jag sa att jag inte visste och så fick jag en värk. Under tiden jag hade en värk hörde jag Martin säga att jag ju egentligen inte ville ha epidural. Vi hade pratat mycket om att han måste föra min talan ifall jag inte kunde själv och som sagt, jag ville ju egentligen inte ha epidural eftersom den gjorde mer skada än nytta förra gången. Då sa barnmorskan att de skulle göra i ordning för en epidural och så skulle vi prata igenom hur vi ville ha det och berätta vad vi beslutat när de kom tillbaka. Sedan pratade vi inte om det, de kom tillbaka, det nämndes inte igen och vi körde på utan epidural. Jag är hur nöjd som helst med det eftersom det var så jag ville ha det från början.

Så småningom ville de ha mig till toaletten och när jag reste mig gick vattnet. Jag minns det som en dimma och att det splashade ner vatten rakt på Martins skor. Men jag trodde att det var min urinblåsa som sprack, haha, och att det var kiss och bajs (jag såg verkligen bajs) men i efterhand har jag fått veta att det var vatten och det kom inte på Martins skor, haha! Jag klarade inte av att ta mig till toaletten utan de fick tömma blåsan på mig. I samma veva fick jag akupunktur och jag kände varken när de satte nålarna eller om de gjorde någon skillnad. Martin trodde att det gjorde skillnad för efter det gick det verkligen snabbt, men det verkar snarare ha berott på att de tömde blåsan. Dessutom har jag läst att man ska få akupunktur ganska tidigt i förlossningsprocessen, men det här var bara någon timme innan hon föddes.

Ptja, sen någon gång där så kom väl krystvärkarna och till skillnad från förra gången så upplevde jag dem verkligen! Det var som någon slags urkraft och ja, det känns väl ungefär som att hela kroppen vänder sig ut och in och liksom kräks ur sig. Haha, jag fick sådana urmodersvrål också, som en brunstig älg ungefär (på riktigt!) som man bara hört om eller sett på enstaka förlossningsprogram med hippies som föder hemma ungefär. Martin skrattar högt när han pratar om det, och jag med! Väldigt roligt. Då har jag för mig att jag frågade om det var krystvärkar och om jag skulle ta i eller vad jag skulle göra? De var lite dåliga på att informera mig om var i förloppet jag befann mig. Hade till exempel ingen aning om att jag hade passerat 10 centimeter. Jag hade hört dem prata om att sätta gelé på tappen? Och jag hörde dem prata om att ge mig bäckenbottenbedövning, tror jag? Har ingen aning om de gjorde dessa saker. Måste kolla journalen. Nope, i såna fall har de glömt skriva in det. Sju minuters krystvärkar hade jag i alla fall och den här gången kändes det verkligen som att jag lyssnade på min kropp. För det första var det ett jävla tjatande och krånglande om mina ben. Jag låg på sidan och de påstod att man inte kan få ut ett barn när man kniper ihop benen. Så de fick bända upp benen, tre pers, haha, och jag håller Martin om nacken och hör hur någon skriker "Akta hans nacke!" Haha, ja halleda... Hetsen. Hur som helst, tillbaka till lyssnandet på kroppen: Jag minns att de sa åt mig att ta i lite till, bara lite till så skulle barnet komma. Men jag ville inte. Nästa värk sa de samma sak, att om jag bara tar i lite till så kommer barnet. Men jag kände precis var hon var och jag visste att om jag skulle ta i lite till så skulle hon komma och så skulle det göra för jävla ont. Jag minns precis hur jag tänkte de här skälvande minutrarna, för de hade ju tagit lustgasen ifrån mig! ;) Nästa värk tog jag i precis så mycket så att hon kom ut med en gång hela hon - schlurp eller plask eller floff eller tjoff eller hur man nu vill beskriva ljudet när ett barn föds! Och det gjorde inte alls så ont som jag hade trott, inte alls så ont som förra gången. Förutom själva förlossningen då, den gjorde typ en miljard gånger ondare än förra gången.

Klockan 08.59 lördagen den 23 november föddes alltså lilla Lisen Hedvig Augusta till tonerna av Just Idag Är Jag Stark med Kenta. 52 centimeter lång och 3400 gram tung prima liten bebis!

Efteråt:
Hon skrek nästan direkt men Martin tyckte det var långa jobbiga sekunder innan. Navelsträngen var kort så hon kom inte så högt upp på mig, men jag kunde i alla fall pussa henne på hennes mörka lockiga hår. De väntade enligt våra önskemål på att naveln skulle sluta pulsera och sedan klippte Martin navelsträngen utan att tveka den här gången.

Sedan var det dags för den sedvanliga kontrollen och eventuella ihoplappningen, men se, det behövdes inte! För jag hade inte spruckit någonting! Tjohej! Man kan ju bli glad för mindre! Visserligen kände jag hur barnmorskan under utdrivningsskedet höll emot med varma handdukar (Tack!) men inte trodde jag att det skulle gå så himla bra! Bara de där vanliga små "skrubbsåren" som de kallar det.

Fasen vad proffessionella de är, barnmorskorna (och undersköterskorna)! De sveper undan blodiga lakan och slänger på en rena kläder och svabbar en ren utan att man ens märker något! Fy tusan vad jag är tacksam mot den här yrkesgruppen, så bra och roliga och man märker ingenting av deras trängda arbetssituation. Efter den här magiska trollerishowen när de trollar bort alla spår av förlossning så lämnade de oss med orden "Njut nu, så kommer vi med brickan om ett tag!" Och så ligger man där, med sitt lilla knytt och bara... tittar. Och Martin sov en stund på golvet (tills undersköterskan tittade in och snabbt placerade honom på en saccosäck och en kudde) och så kom den där magiska fantastiska brickan, belöningen efter en hård förlossning. Åh, om de bara visste hur mycket den där brickan betyder:

Sedan frågade de ungefär hur vi ville göra nu. Sa att visst kan vi få stanna på BB men då får inte Martin sova över, eller så kan vi ju alltid åka till patienthotellet i Lund. Njä, sa vi, vi vill hem! Så fick vi veta att vi måste vänta 6 timmar och sen får vi åka hem. Lisen hade dock lite förhöjd temperatur när hon föddes (38) och sedan sjönk den inte till acceptabla nivåer (<37,5) så vi var tvungna att vänta på en barnläkare som bara konstaterade att hon var pigg och glad och att den förhöjda temperaturen inte spelade någon roll utan att vi kunde åka hem. Skulle bara ha lite extra koll under natten. Så vid sjutiden åkte vi hem. Vilken surrealistisk känsla! Att åka in på morgonen klockan fem - föda barn - och sedan åka hem igen på kvällen! Kändes som en fast food-förlossning!

HEMKOMSTEN:


Vilken skillnad mot förra gången, jag vet inte om det var tack vare att jag inte tog epidural eller om det var tack vare att jag inte sprack men jag kände mig återställd väldigt snabbt. Kunde springa och kissa direkt och återhämtningen hemma gick väldigt fort.

Önskelista.

Jag köper ju aldrig eller sällan kläder till mig själv längre ity har man jobbat i flera klädbutiker i flera år så har man med största sannolikhet samlat på sig en ansenlig mängd kläder. Problemet med dessa kläder är att de samlades på innan jag lade på mig en sisådär femton kilo i sambolivsets trivsel och ivf-vikt och sedan ytterligare 14 kilo i graviditet och så neeeeeer och så uuuupp igen och neeeeer och aldrig har väl någon varit tröttare på svarta leggings och oversized skjortor än jag? Så i alla fall har jag en garderob av dignande kvantitet men med överhängande andel plagg märkta med storlekslapp XS och S och 34 eller 36. Jeans i normalstorlek 27 men har även gamla 25:or och 26:or liggandes skräpandes någonstans (men HEEEJDÅ till dom kan jag nog säga). Poängen är hur som helst att det inte känns vidare meningsfullt att köpa nya kläder när jag har en hel garderob och massa lådor fulla med kläder som jag älskar men som jag inte fått på mig på en sådär tre-fyra år så tanken är istället att jag ska gå ner i vikt så att jag kan använda dessa istället för att köpa nya. Martin, den gamla uppmuntraren, sa att det blir nog lite svårt nu när du är nästan trettio och tvåbarnsmorsa - hahaa - precis de rätta orden för att sporra en gammal hund! Tröstar mig med att ifall det inte lyckas så verkar han ändå rätt nöjd med en gammal nästan trettioårig tvåbarnsmorsa.

Nu har jag alltså satt mig själv på självsvält för självsvält är ju faen det enda som funkar när man ska gå ner i vikt. Och nej, självsvält är inte vad det låter som, självsvält är i mitt fall en diet som utesluter livsviktiga livsmedel så som Coca-Cola och lösgodis och bakverk i mängder. "Självsvält" är alltså "bristen på det göttiga i livet" och utan det göttiga i livet går man ner i vikt. Sad but true. Självsvält är även att inte äta tills man är proppmätt utan bara mätt och allra helst bara en normalstor portion, dit har jag inte nått än. Har även trillat dit på ett par fem-sex semlor. Men ja, ni fattar vad det går ut på. Sedan får jag ju inte gå ner mer i vikt än ett halvt till ett kilo i veckan på grund av amningen, så man kan ju inte hetsa på det fööör mycket så att säga.

Så. Istället för kläder har jag blivit i det närmaste besatt av inredning. En ganska dum och dyr last när man som vi är fattiga studenter/timjobbare/föräldralediga. Jag spenderar timmar på att i fantasin inreda varje rum i minsta detalj och vissa grejer köper vi och andra sparar jag i en minnesbank till bättre och rikare tider. Jag tänkte därför dela med mig av ett par saker som finns på min önskelista, om någon vänlig själ skulle få för sig att jag är värd något extra fint. Det är ju trots allt bara ett par månader kvar till jul/min födelsedag:

Den här tekannan från Littlephant. Har tekoppar i samma serie. 

Den här planschen av Olle Eksell. 

Den här ljusstaken från Ferm Living. Åååh! 

Den här skärbrädan Katt Trull av Lisa Larson. Den röda. Eller den svarta? Vilken som!

De här äggkopparna av Ingela P Arrhenius. Frida Kahlo och Salvador Dahli, åh, visst är de underbara? 

Och så har vi inga assietter så jag tänkte vi kunde ha barnvarianten a la dessa också av Ingela P Arrhenius, om inte annat så kan ungarna få ha ett par fyra sex stycken. Lejonet som vi har behöver sällskap! 

Så kanske vi vuxna kan sporta dessa faten från House of Rym istället? 

Se, det var väl inte för mycket begärt? Slut på önskelista for now!

Nytt inlägg!

Stoppa pressarna! Här kommer ett nytt inlägg! Rusade ut från sovrummet och hojtade till Martin: Langa hit datorn! Jag har inspiration! Och så fick han stoppa Walking Dead och ge mig datorn (han hävdar nämligen att den är lika mycket min som hans, men so far - not so much och det försöker han nu råda bot genom att alltså inte ha något att sätta emot).

Det är ju bara att inse liksom, att med en liten bebis fastklamrad vid tutten 24-7 så blir det inte mycket skriva av. Eller rita. Eller jogga. Eller något annat storslaget projekt. Men idag har vi alltså - konstpaus - nattat Lisen i sovrummet för första gången! Samtidigt som Elsa! Och det har gått skitbra, förutom att jag har varit tvungen att springa in och agera napp ett antal gånger, men a bröst gotta do what a bröst gotta do, livet utan napp liksom. Hur som helst, det är ju SKITLÄSKIGT! Vadå? Ska hon bara ligga där inne och ligga? Ensam? Utan vår konstanta övervakning? Läskigt I tell you, och jag hatar det (samtidigt som det är gött på det uppenbara sättet såklart) för det är så LÄSKIGT. Hur gör ni/har ni gjort? Är det bara att slappna av eller? Inse att ungen inte kommer att dö? Lite på hens förmåga att hålla sig vid liv utan mina hökögon på sig? Köpa en superavancerad babymonitor med nightvision? You tell me? Hur har ni överlevt det första läskiga stapplande året? (Jo, med Elsa var vi såna övernojiga vrak som nojade järnet och kollade henne varannan minut och hade andningslarm och hela faderittan hennes första nio månader i livet och vi vill helst inte göra om det så tips mottages tacksamt.) Tillbaka till ämnet - vi har alltså nattat henne och det kommer i förlängningen att ge mig obegränsat(?) med TID att göra massa grejer. Dricka te och blogga till exempel.

JALLEFALL.

Såatte. Inspirationen kom sig av att en av mina favvobloggar som ni finner här intill: Onekligen, författare till både barn- och ungdomsböcker. Eddie, bland annat - kanske ni känner till? Hon har iaf hittat på ett "tema" bloggrubriker som jag tycker känns kul och vettigt och - appropå Blondinbella och Belinda och hela fittupproret och DEN GREJEN - VIKTIGT, så tänkte jag haka på. Skriva tio inlägg om feminism, 10 x feminism alltså, och rubrikerna är som följer:

1. Det här är feminism för mig…
2. Det här är feminism inte för mig…
3. Jag började kalla mig feminist när jag var…
4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…
9. Så syns feminismen i min vardag
10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism

Så detta tänkte jag göra. Nästa gång jag får tid att skriva en bit. När det nu blir. Till dess, världens roligaste bild på Lisen i Dumbon (som Elsa säger) som jag skickade till Martin idag: 

Att tala som småbarnsföräldrar.

Alltså, att föra en konversation tar ju flera dagar!

Börjar på kvällen i sängen via whats app ba:

Sen idag ba:

- Du, såg du den där bilden på skålarna som jag skickade till dig på whats app?
- Ja, hur många var det?
- Fyra, de...

Sedan händer exempelvis att "någon" börjar klonka med något kanske i badrummet eller annat potentiellt farligt ställe alternativt ropar "Tolla mamma! Tolla!" (Som för övrigt är den mest repeterade meningen här hemma.) och så måste man gå och kolla på något myyyycket viktigt, typ att "någon" bär en väska och sparkar på den med foten samtidigt, jamen typ något sådant.

Och där är vi nu.

Konversationen började för tre dagar sen. Säger ju sig självt att det är omöjligt att ta viktiga beslut om viktiga inköp.

Note to self: Köp aldrig ett renoveringsobjekt.

Tomma blad.

Så många blogginlägg som inte blir skrivna för att jag inte har en dator i sängen.

2-månadersbesiktning.

Idag var vi på tvåmånadersbesiktning med Lisen. Imorgon fyller hon två månader och idag mätte hon 60,3 cm längs med jorden och vägde 5580. Stor och stabil tjej. Idag har vi även haft lite feber. Ytterst lite, ca 0,5 grader, men ändå. Minsta lilla temperaturhöjning och jag ligger däckad. I princip.

JALLEFALL.

Vi har världens bästa BVC-läkare, han är så sjukt avslappnad och vi pratar om allt och inget. Äsch, orkar inte berätta om allt sånt här trist, det är ju cirka noll intressant att läsa.

Förresten tycker jag det måste finnas något enklare sätt att kommentera på, typ som på instagram eller facebook. Man orkar ju inte hålla på och skriva in en massa tjafs hela tiden. 

Jöbbelijöbb?

Hurra!

Jag har blivit erbjuden jobb!
1. Det händer liksom inte inom kultursektorn, inom kultursektorn ska man vara glad om man får jobba gratis.
2. Det är JÄTTEroligt!
Jobbet är bara 25 % under en begränsad period och därför kan vi förhoppningsvis pussla ihop det med timmar så att Martin kan vara hemma med barnen när han inte pluggar. Jag ska alltså pumpa. Jag är ganska så livrädd för detta för det är verkligen viktigt för mig att det inte stör amningen. Martin är även ganska så livrädd för att ge flaska då vi aldrig har provat det förut. Tillsammans är vi ganska så livrädda för om Lisen överhuvudtaget ska acceptera flaska eftersom hon ratar napp. Vi är också ganska så livrädda för hela processen pumpa-värma-mata-krångla liksom. MEN, det roliga och positiva överväger helt klart! Tror också att jag blir en bättre och roligare mamma om jag får komma iväg och få lite intellektuell stimulans då och då. Heja mig! Heja vad kul! Hoppas det går att lösa!

Ps. Idag är Martin och Elsa på studiebesök på en Montessoriförskola där vi ställt Elsa i kö, spännande!

Lyx.

Jag vet att det låter märkligt när jag säger att det nya livet som tvåbarnspäron är underbart och fantastiskt, men det är verkligen det. Det är en så himla stor lyx att ha tillgång till Martin på det sätt som jag har när jag är hemma med barnen. Särskilt efter beslutet att ha Elsa hemma. Det är verkligen en ynnest att få barn som studenter och jag kan inte fatta att fler inte gör så? Jo, klart jag fattar att det (främst) beror på ekonomin och att man enligt normen ska ha utbildning, jobb, villa, Volvo och vovve först, men hey, det vi förlorar i ekonomi har vi igen i tid! Det är verkligen värdefullt att få spendera så mycket tid tillsammans. 

Partaj.

Igår skickade jag ut Martin på partaj. En kompis band hade releasefest och jag tvingade Martin att representa. Martin ärju kanske inte världens mest sociala katt så han hade nog kunnat nöjasig med att vara hemma och kolla teve. Typ. Men. Det fanns en viktig poäng att göra i detta. Nämligen det att när det inom en inte alltför avlägsen tid (sisådärett halvåt cirka?) blir min tur att gå ut och partaja är det ingen som kan komma och ba: "Men huuuur ska jag klara av att vara hemma med TVÅ barn?!?!?!" För det har jag redan gjort. Flera gånger. Moahahahaha.

Jaja, utekvällen var väl sådär kul enligt Martin. Hemmakvällen var väl sådär kul enligt mig. Lisen sitter nämligen fast i ett av mina två bröst kvällstid och accepterar ICKE att bli nedlagd, ej heller att ligga i famnen och sova utan det finns två alternativ:
1. Amma.
2. Sätta henne i sjalen och hoppas att hon somnar.
Nattetid går det däremot utmärkt att sova bredvid mig i nestet. Men inatt märkte jag att hon sov en längre sammanhängande period om hon fick ligga bredvid mig bara. Men det orkar man ju inte med en längre tid. Att ligga stel i skyddspositionen alltså (som en kanelsnegle runt bebisen) och att oroa sig för över att evt mosa bebis. Så från fem blev det nestet och följaktligen amning varannan timme igen.

Hur som helst.

Elsa mår bra och är en pärla. Som alla andra föräldrar (med sina barn alltså) har jag lagt märke till hennes totala överlägsenhet. Hon är så snäll. Alla andra barn är monster. Monster som tar saker ifrån henne. Monster som puttar henne. Monster som skriker på henne när hon ska ge dem något för att de tror att hon ska ta den grejen. Suck. Jag får ont i hjärtat när jag tänker på att hon ska tvingas lära sig vara ett monster också för att klara sig i den här hårda kalla världen. Buhu.

Idag har hon lärt sig två låtar. Blinka lilla stjärna och Bä bä vita lamm. Det låter ju inte mycket för världen kanske men eftersom de är så jävla båååååring så är det ju inget man sjunger hemma direkt, men alla andra dagiskids (hennes kompisar) kan ju dem pga dagis så då kan väl inte vi vara sämre. Det är ju för jevvla gölligt när hon sjunger men hennes tonsäkerhet är... tvivelaktig. Martin säger att det är som när jag visslar.

Ny teknik.

Jausa jausa jausa.

Nu minsann har vi fått en ny teknisk pryl i familjen. Jomen. Min otroligt oekonomiska pojkvän som tycker det är för dyrt med 1200 kronor för ett par löparskor till mig (på vilka hela min framtid som atlet hänger, jojo) har alltså "investerat" i denna nya Chromebook. Senaste grejen tydligen. En dator som inte är en dator utan en... webläsare? Med touchscreen, vilket förvisso verkar krävas eftersom tvååringar uppenbarligen inte kan hantera teknik utan touchscreen (vilket bevisades när hon försökte navigera sig runt på min gamla hederliga laptops gamla hederliga... skärm?). Hur som helst, det är alltså denna som jag provskriver på nu och den får med beröm godkänt. Det är alltså även denna som kommer att ta Martin igenom den resterande delen av hans studietid, vilket alltså var motiveringen till inköpet som vi inte var helt överrens om (alls). Hur som helst, jag har försökt lansera förhållningssättet "En pryl in - en ut" så att man liksom tvingas reflektera över det påstådda "behovet" av alla prylar men det föll tyvärr inte i god jord. Detta skulle såklart appliceras på övriga inköp också, exempelvis kläder, vilket brukar vara Martins hållhake på mig. Men eftersom vi är fattiga som kyrkråttor har jag inte köpt ett klädesplagg sedan nittonhundrafrösihjäl och där föll den hållhaken. Oh well, snart kommer Lyxfällan och knackar på dörren.

Och just ja! Ingen har varit utestängd från bloggen Uma, den har bara inte blivit skriven i. Och lösenordet som man blivit lurad att skriva i har varit en bugg från en av bloggarna jag länkat till, men den har jag tagit bort nu. Om någon skriver en blogg som jag inte har koll på längre, skicka gärna adressen så skriver jag in den i min länklista!

Mobilt bloggande.

Det funkar alltså ännu inte helt felfritt att blogga från mobilen märker jag. Den enda tiden då jag liksom verkligen får tiiiid att blogga verkar ju vara när jag ligger och ammar Lisen till sömns sådär vid tolvtiden och då är man ju kanske inte sitt brightaste jag. Eller som nu, när Martin lagt Elsa för middagsvil och Lisen nanar i sjalen. Hur som helst är det ju hur najs som helst det där att man kan lägga in bilder direkt från mobilen. De är ju förvisso helt oredigerade vilket säkert kan vara chockartat för många såhär i tider av instagramfilter.

Här är en bild med filter på från igår. Hur snygg som helst (eh, ja? Eller?) från en väldigt fördelaktig vinkel:

Nähää, det gick visst inte att komma in på olika album i mobilen från datorn. Snopet värre. Men google alltså. Google!

It's my birthday!

Idag (igår idag?) var min födelsedag. Inledde mitt 29:e år med att amma/bajsa/amma/bajsa/kräkas/byta kläder (på Lisen alltså, annars hade det ju kunnat vara en vanlig dag på ålderdomshemmet, minus amma då?) cirka halva natten mellan halv två och tre. Men det gjorde inget eftersom jag hade önskat mig sovmorgon, fast då sov hela gänget till nio (förutom jag som hade födelsedagsnerver). Sen fick jag en timme till medan Martin - "mannen utan simultankapacitet"/"mannen som blir lite stirrig över många bollar i luften" utan problem bollade två barn samt gjorde räkmacka och födelsedagsbricka till moi!

Elsa har ju fått lite storhetsvansinne såhär i tider av
1. Storasysterpresenter
2. Julklappar
3. Födelsedagspresenter
om vartannat i ungefär en och en halv månad nu så jag fick fin hjälp med att öppna presenterna: "Elsa öppna mammas pet!" Jag fick även bra hjälp med att äta min räkmacka: "Elsa låna mammas räka!"

I present fick jag i alla fall två superfina muggar från Littlephant så nu har vi fyra, fattas bara två och den sjukt dyra tekannan. Nu kommer snabbversionen av resten av dagen eftersom jag verkligen måste sova nu, men den innehöll i alla fall: promenad i pildammsparken, fika och presenter med fina vänner, finsushi från Saîko och bubbel, fina samtal varav ett med mycket glädjande nyheter (som oftast involverar barn, hint hint) och Girls-maraton.

Nu inleder jag mitt trettionde år (blir det va?) med trettioårskris, 300 000 and counting i studieskulder, en kulturvetarkandidat, en kille och två underbara barn och massor av tillförsikt! Livet har ju bara börjat!

Vad trodde jag?

Moahahaha! Vad trodde jag egentligen? Att jag bara skulle kunna börja blogga sådär igen? Nejnejnejnäääääjje, hallå?! Jag är ju NAPP åt min yngsta dotter hallå!  Nä, återkommer.

Ett nytt försök.

Såhär de sista skälvande dagarna av 2013 så har jag börjat känna ett sug att börja blogga igen. Och jag ska väl inte låtsas som jag aldrig försvann, för en blogg som dör ut blir så sorglig. Jag ska acceptera att den dog ut och så ska jag ta nya tag, i samma gamla blogg! Det ska bli ordning på livet och egentiden och den skall det bli ordning på med hjälp av - tadaa - två Billybokhyllor! Ja, du läste rätt. Två Billybokhyllor ska få ordning på kaoset i vårat liv, förlåt, kontor, så till den milda grad att jag nu ska börja blogga, rita, skriva barnbok och sätta in foton i prydliga rader samt illustrera bildtexten OCH börja springa. Eh, joo, det finns höga ambitioner inför 2014. Man kan väl rada upp målen såhär:

• Gå ner 15 kilo i vikt
• Lära mig springa
• Uppfostra/ta hand om lyckliga barn
• Framkalla foton (jo, det är ett rimligt årsmål)
• Sätta in nämnda foton i album
• Illustrera dessa
• Skissa på barnbok (har idé)
• Börja plugga till hösten
• Vara överambitiös A-student (som brukligt) 

Resan

Idag för en vecka sedan nådde vi vårat mål - Poljica, en liten by utanför Zadar på Kroatiens västkust (ehh, enda kust?) som min svärfar kommer ifrån. Resa får väl sägas ha gått bra eftersom vi kom levande fram men fyyyy vilken dödsångest jag hade hela vägen. Det var liksom min vanliga dödsångest (som jag får av flyg/långa bilresor/farliga saker, nej, jag är inte äventyrarmaterial) upphöjt till tre. Nu är ju inte jag matematiker som ni kanske märker, men jag menar att inte endast jag omfattades av min dödsångest utan även Elsa och plutthen i magen. Det var inte många minuter under resan som jag släppte ögonen från vägen kan jag säga. Puh! Elsa klarade däremot av resan galant! Helt otroligt! Från att vara den mest bilovane bebisen till att klara en rutt på 220 mil alldeles utan problem! Jag (och de andra) var såå imponerade! På plattan hade vi en säsong av Fåret Shaun som vi trodde skulle räcka hela sommaren, men under resans gång kollade hon på hela säsongen ungefär en och en halv gång. Ooops! I övrigt sov hon enbart de timmarna på dagen som hon brukar sova, dvs mellan typ tolv och två.

Som gravid gick resan också över förväntan, det var göbbarna som ville stanna och kissa hela tiden och jag bad nog inte om det en enda gång. Imponerande, jag vet!

Förra fredagen  (på midsommarafton alltså) åkte vi över broen, igenom Danmark till Gedser där vi tog färjan till Rostock och sedan vidare mot Odelzhausen ett par mil från München, där en av Martins fastrar bor. Igenom hela Tyskland (och vidare) läste jag Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, vilket säkert spädde på ångesten lite och min (redan ganska stora) skepsis mot Tyskland och Österrike. På lördagen pausade vi hos Martins faster och det var ganska kaosartat. Elsa var supertrött eftersom vi kom fram så sent kvällen innan, och Martins faster hade bestämt att vi skulle käka lunch på någon restaurang med någon väninna till henne, men dessförinnan skulle vi möta vänninan i en skobutik där hon skulle köpa skor åt Elsa(!). Och oss, visade det sig. Mycket märkligt. Elsa var som sagt supertrött och ledsen och det var mitt när hon skulle vila middag egentligen och de bara ryckte undan leksakerna hon hade hittat i butiken för att mäta hennes fötter. Så sjukt opedagogiskt. Hon blev hysterisk. Det slutade iaf med att vi gick därifrån med tre nya par skor till Elsa fastän vi sa att vi inte behövde några, plus varsitt par springskor till oss. Sedan skulle vi på restaurangen, Elsa var fortfarande jättetrött, hungrig och ledsen vilket inte blev bättre på restaurangen. Efter Elsa hade fått i sig lite burkmat fick Martin gå ut med henne storgråtande i vagnen för att försöka få henne att somna. Under tiden kom maten in och vänninan blev skitirriterad för att Martins mat skulle kallna. Jag åt snabbt och sprang sedan ut för att springa hem med en fortfarande storgråtande Elsa. När vi kom hem somnade hon på mig och så sov vi sedan ett par timmar. Fyförihelvete. Det var jättehemskt och måste ha varit det mest traumatiska Elsa varit med om, det kändes fruktansvärt att utsätta henne för det. Aldrig att någon jäkla tant utan någon som helst förståelse för barn ska få bestämma över oss sådär eller få oss att känna oss kassa för att vi sätter vårt barn i främsta rummet. Nejtack. På söndagen åkte vi vidare genom Österrike, Slovenien och till slut Kroatien. Mer om tiden som varit här i ett senare inlägg, samt lite övriga betraktelser på vägen.

Nu har jag lite svårt att slappna av här bara, för jag vill absolut inte åka bil hem, funderar på allvar att ta med mig Elsa och åka tåg hem. Lite väl meckigt kanske?

Förresten Moi, skorpionerna är ingen fara! Det är som med alla andra insekter (förutom äckliga getingar typ) - de är mer rädda för dig än du är för dom. Skorpioner är väldigt skygga varelser. Dessutom är de yttepyttesmå (inte typ sju centimeter som man föreställer sig dem) och deras gift (om man skulle bli stucken) är svagare än en getings. Elsa pratar eller förstår ingen kroatiska, men hennes farfar (och dennes bror och syster) pratar ju det med henne, förhoppningsvis kan hon lära sig en del om ett par år. Vi har också återigen förstått att vi måste gå den där kvällskursen vi snackat så mycket om, vilket lär bli ännu svårare att få till med två barn...

Resfeber!

Harregud, nu åker vi snart och jag har resfeber som bara den! Inte så mycket för själva resan utan mest för att vi ska vara borta så himla länge! Sju veckor! Och vi kan inte åka hem tidigare om vi tröttnar, för min familj kommer och hälsar på den allra sista veckan, nä, vi får tänka om till nästa gång. Äh, jag vet att jag kommer njuta av bara den när jag väl kommer ner! Läsa böcker och tidningar och äta salami och lufttorkad skinka (fryst i tre dygn såklart) och mortadella och ingen god ost (opastöriserad) men massa god fisk och kött och mmmmm... Älskar det landet alltså! OOohohohoho! Japp, peppad. Rutten ser ut som följer på midsommaraftons morgon: Avfärd härifrån 6.00. Färjan Gedser-Rostock 9-11, sedan lång tur genom Tyskland, paus för mellis efter typ tre fyra timmar, sedan vidare till Martins faster i Odelzhausen utanför München. Där sover vi över och sedan spenderar vi lördagen där, sedan åker vi vidare ner till Österrike och in i Slovenien genom hemska Karavanken-tunneln (en mil lång), sedan Kroatien! Förbi Zagreb och ner mot Zadar och in och handla på Interspar innan vi åker "hem" till Poljica! Underbart! Sedan leta efter skorpioner innan vi går och sover! ;)

Semester.

Tack för era fina kommentarer! <3

Vi är så glada! Idag kände jag junior för andra gången. Antingen hickade hen, eller så var det en yttepytte fot som sparkade ut mot magen! Det nästbästa - Martin fick känna! Tror det är ännu mer overkligt för honom denna gången.

Moi frågade om det kändes annorlunda den här gången: JA! På flera plan. För det första var jag betydligt mer illamående den här gången och sååååå trött, kanske tröttare. MEN, det är himla svårt att veta om jag faktiskt var mer illamående och trött eller om det var för att jag inte kunde omfamna det utan hela tiden var tvungen att "spela" glad och pigg morsa för Elsas skull och dessutom skriva uppsats. Gick INTE så bra kan jag hälsa. La mig med Elsa varje kväll. Det var fruktansvärt verkligen och fick mig att genuint känna att jag aldrig mer vill vara gravid med småbarn, ett eventuellt tredje barn blir alltså först när junior är cirka fem. En annan sak som är annorlunda är att tiden har gått så sjuuukt mycket snabbare! Imorgon går jag in i vecka 18! Jag menar - hur gick det till? Förra gången räknade vi varje dag, denna gången kommer vi ibland ihåg att läsa apparna. Och nä, det handlar absolut inte om att vi tar detta fantastiska för givet, det handlar om att vi har en ettåthalvtåring att ta hand om och springa efter, vilket gör att junior får mindre uppmärksamhet i magen. Och jag har inte ett dugg dåligt samvete för det, inte heller för juniors skull utan för att det är så FANTASTISKT skönt att få slippa tänka på det varje sekund och minut och noja ihjäl sig över minsta lilla. SÅ skönt! Självklart är jag inte helt nojfri och visst ska det bli lite läskigt på torsdag när vi ska på RUL, men överlag är jag helt klart mer avslappnad.

Vi åker också till Kroatien den här sommaren, något vi valde bort när vi var gravida med Elsa. Nu ska vi vara där i sju(!) veckor och det ska bli fantastiskt! Vi gick hem i spöregn innan och jag är sååå glad att slippa den nedslående svenska sommaren, jag är så trött på det! och jag är så trött på den här staden! Och trött på Folkets park! Och trött på vår stökiga lägenhet! Och allt är jag trött på och därför ska det bli så himla skönt med ett avbrott! Och sol varje dag. Och aldrig frysa. Och medelhavet. Och grillat. Och yatzy och kortspel och bokläsning och och och... Det ska bli huuuur fint som helst!

Junior på kub-testet. 

Nu kommer snart Martin med maten! Måste rusa!

Gravid, som sagt. Vecka 17 (16+3).

Alltså, hur, HUR kan man bli sugen på spettekaka mitt såhär på kvällskvisten?!

Idag har jag varit och gjort den första glukosbelastningen av två och efter det har jag mått som ett regelrätt rövhål hela dagen. Sockervärdet var toppen, men järnvärdet har sjunkit som en sten på bara en vecka? Varför? Från 132, vilket verkligen är toppen, till 125 som inte är helt kasst men inte lika bra. Barnmorskan tyckte det var skumt och jag likaså, vi har inte ändrat några vanor? Men det känns som att det kanske hänger ihop med den nya huvudvärken som hakat sig fast de senaste dagarna... Ikväll har jag haft en migrän som inte liknar något annat. Måste ringa imorgon och be BM kolla upp mina värden ordentligt innan vi åker.

Jag har skrivit uppsats, jag har slitit som ett djur. Därför har det inte funnits tid till några andra sociala medier än de som finns på min telefon till och från Lund. Har alltså inte läst bloggar och än mindre skrivit några. Men efter mycket tjat och men ;) så ska jag väl försöka ta tag i det här igen. Framförallt för att ha det som en resedagbok nu när vi åker iväg till Kroatien om en(!) vecka, och är borta sju veckor! Men tänk inte på att göra inbrott, grannarna vaktar som hökar! ;)

Just det, det där med graviditeten! Det hänger ju som allt annat ihop med det där lilla faktumet att man inte kan planera något här i livet. Och vi hade inte planerat för något annat än att leva som ofrivilligt barnlösa, det vill säga: Min otroligt snälla bror och hans otroligt snälla fru hade erbjudit sig att betala för nästa IVF-försök som vi hade tänkt ta itu med till hösten. Den här sommaren är vi bjudna till fem bröllop och Elsa har blivit tillräckligt stor för att ha barnvakt så vi tänkte att vi kunde partaja den här sommaren innan vi gav oss in på ett par småbarnsår de luxe till! Hur som helst. Vi höll som allra bäst på att förbereda oss på att ta mod till oss och fråga om de där pengarna... När vi åkte till Växjö för att träffa Martins föräldrar och dessutom träffade vi finfina IVF-bloggvännerna L, D och lill-E! (SÅ KUL!) och jag väntade på mensen. Och väntade. Och väntade. Och jag sa på skämt att det är en lillebror där inne. Och Martin skämtade om att jag var gravid. Men jag drack vin. Och åt rött kött. Och jag nojjade över att mensen skulle komma och jag skulle blöda ner svärpäronens lakan, men... Det kom ingen mens. Så gick dagarna och måndagen den 25 mars (en av mina bästisar fyller år då) så var vi på besök på två olika förskolor som vi funderade på till Elsa, och på vägen till den andra köpte vi (mot all förmodan) ett gravtest. Martin sa: "Du vet vad som kommer hända när vi testat?" och syftade på att mensen skulle komma och jag höll med. Så var vi på den andra förskolan, bestämde oss för den första. Gick hem, jag gick in på den ena toan, Martin på den andra och så testade jag. Helt osentimentalt. Lät testet ligga uppåtvänt och kollade på det hela tiden (har jag aldrig gjort förut) och så började det växa fram en skugga. Jag trodde det var en skugga av en droppe kiss, men så blev det som ett grått streck. Som blev rosa. Som blev... rött?! Mörkrött! Och så ropade jag till Martin: "Du, det ser ut som ett streck här?! Du, jag tror det är positivt?! DU! DET ÄR POSITIVT?!" Och Martin kom springandes, och jag grät och han grät och Elsa undrade vad som stod på? och så skickade jag denna bilden till Kajsa:

Vi har aldrig fått ett starkare test! 

Ja, och så var jag gravid. Och så nojade jag såklart. Över missfall. Över att mitt uteblivna illamående tydde på missfall. Och så gick vi på tidigt VUL och såg en liten hönepöna med tickande hjärta. Otroligt, underbart, fantastiskt! Sedan började jag må dåligt. Dåligt som jag aldrig hade mått förut. Och så blev jag trött, en trötthet som var förlamande. Och så gick vi på KUB-UL och fick se världens sötaste lilla hoppetossa! Fick 1 på 15 000. Och så hoppade Elsa mig på magen, och jag nojade, och så förra veckan fick vi lyssna på världens snabbaste lilla hjärta (157, flicka?). Och så kände jag henom för första gången, och sedan har jag nog inte känt mer, eftersom jag nu liksom då har moderkakan i framvägg. Typiskt. Men nästa vecka ska vi på RUL och det ska bli såååååååå skönt (hoppas jag). 

Men vem. VEM? Hade kunnat tro att detta skulle hända sånt? Det är sådant man hör händer andra men inte oss?! Jodå, Kajsa, hon var säker på att det skulle hända oss hela tiden. men jag bara skrattade och skakade på huvudet med ett "javisst..." Och ni aaaanar inte hur många gånger jag hört att det beror på att vi (jag?) nu slappnat av. Tror dock min avslappning(?) inte har någon större betydelse för Martins fertilitet, hehe. Oh well... 

Två glada päron på bröllop! 

Hoppas ni blir glada för min lilla redogörelse, ni få som ville hänga med. Det känns bra, det känns intimt! Tack! På återseende, då blir det mer om den stundande sjuveckorssemestern! <3)

GRAVID!

Jamen, jag har ju utlovat ett inlägg på temat i diverse sociala medier (främst instagram då) och ja, temat är "Gravid". Temat har under en lång och intensiv period varit "Uppsats" och nu borde det i en veckas tid vara "Dags för opponering" men har man sagt A får man ju säga B som det heter.

Men!

Jag tänker lösenordsskydda, så de som vill hänga med i fortsättningen och veta mer om temat "Gravid" och kanske lite om temat "Examen" får skicka en kommentar med mailadress och info om vem du är (om jag inte redan vet det) så publicerar jag inte din kommentar, men slänger iväg ett mail med lösenord!

Toppen! Då ses vi! <3

Självdö.

Den här bloggen håller på att självdö.

Jag tycker att det är tråkigt när det blir så för jag tycker inte om att lämna något halvfärdigt. Och det är ju egentligen långt ifrån färdigt det här. Resan har ju egentligen bara börjat! Men jag ägnar så mycket tid åt mina studier nu och det är så jag vill att det ska vara. Jag är otroligt peppad på att göra bra ifrån mig så det är mest fokus på det nu. Dessutom gör jag praktik (eller VFU, som det också kallas) nu och sitter vid en dator mest hela dagarna så det är väldigt väldigt sällan jag sätter mig vid den också på kvällen. Det är väldigt stimulerande att vara på praktik! Jag älskar min praktikplats! Tyvärr är det troligtvis väldigt liten chans att få jobb där när min utbildning är klar i vår liksom på liknande arbeten inom kultursektorn. Eller tja, överhuvudtaget i kultursektorn rättare sagt. Därför kommer jag förmodligen att börja läsa en master i höst för att öka mina möjligheter att få ett jobb som jag vill ha.

Jag tycker att det hade varit roligt att berätta om alla små egenheter Elsa har och allt hon lär sig och hur hon utvecklas och tja ALLT med henne och jag tror också att det skulle vara roligt för henne att läsa om i framtiden. Som hur vi lurade henne att det var rispuffar i godispåsen så varje gång jag tog en godis och hon ville ha en så stack jag ner handen bakom godispåsen och plockade upp en rispuff och gav henne. Hon blev jätteglad att hon också fick godis och våra hjärtan gick sönder lite. Älskade onge. Till slut fattade hon i alla fall att godis inte var så gott och ville inte ha mer. Jag skulle också vilja berätta om hur hon vägrade somna på Ingrids ettårskalas igår och var uppe och spexade och underhöll och charmade de vuxna istället ända till halv elva då de ömma föräldrarna bestämde sig för att det snällaste mot na nog var att gå hem och lägga henne istället.

För övrigt är det ombytta roller nu. Jag "jobbar" och Martin är föräldraledig. Och duktigare föräldraledig får man nog fasen leta efter. Varje dag när jag kommer hem är disken diskad, golvet undanplockat och dammsuget och maten står på bordet. Nej. Jag. Skojar. INTE! Helt otroligt. Vi trivs väldigt bra i våra nya roller, en extra anledning att satsa på att få ett välbetalt jobb, så jag kan ha en hemmaman! ;) Längtar ju ihjäl mig efter Elsa på dagarna, men hur trött jag än är på bussen hem är det som att jag får laddas om så fort jag kliver innanför dörren och kan ge Elsa ALLT fokus i de ca två timmar hon är vaken. Har även märkt att jag värdesätter samsovningen extra mycket nu när jag är iväg på dagarna. Typiskt när vi ska börja jobba på det där med egen säng. Fast så långt hinner vi nog inte innan praktiken är över. Uppskattar samsovningen när hon sover bra, vill säga. Just nu är hon inne i en fas av att vakna och gråta på nätterna så idag har jag lånat ett täcke av grannarna (kompisar) för att sova på Elsas rum. Men jag har redan bestämt mig för att inte göra det. HAHA! Oh well...

Nu är det dags att sova.

I see you when I see you!